Då har vi haft första lilla olyckan med blodvite för Claras del idag. Hon lyckades ramla när hon skulle klättra upp på sin gung-vespa och snodde in sig i den och fick den över sig. Handtaget träffade precis vid ögonbrynet och hon fick ett litet sår.
Självklart tog det en stund att trösta, men hon verkar inte ha blivit särskilt påverkad, om man inte räknar det lilla såret såklart. Nu sussar hon sött i sin säng. Mammas lilla ♥.
Nu verkar storasystern vara på bättringsvägen igen. Både illamående och feber är borta och jag har lyckats få henne att börja dricka och äta lite igen. Inga större mängder mat, men man får ju vara försiktig i början. Hon har fått tillbaka sitt vanliga humör och busar lite med lillasyster igen. Skönt!
Jag fortsätter att jobba mig igenom tvättberget som blivit av scoutläger i kombination med magsjuka. Det är ju min sista semesterdag idag, så jag hoppas att vi kan grilla och mysa lite ikväll. I morgon börjar vardagslunken igen.
Jag önskar er en fortsatt skön söndag!
Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.
Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.
Egna anteckningar: Jag känner mig ungefär lika smidig som en flodhäst och att knyta skor är inte min favoritsysselsättning just nu. Foglossning och förvärkar fortsätter dessutom att spöka, men jag vet ju att det är övergående. Jag har kommit till det stadiet igen där jag inte har någon energi och inte någon aptit över huvud taget. Att äta är ett nödvändigt ont jag helst undviker. Jag är så trött på alltihop! Jag bara hoppas att det går över innan förlossningen. Mitt mantra just nu är: ”Det är bara sex veckor kvar”.
Det blir ingen magbild denna veckan, för jag känner mig inte pigg nog för det.
Annas fotnoter 