Tänk att livet kan gå upp och ner så mycket under samma dag. I morse kände jag mig glad och livet var enkelt. Att lämna barnen på förskolan kändes jättebra.
Nu sitter jag här och är ledsen och känner mig lite nedbruten. När jag hämtade barnen i eftermiddags så var det två trötta och ledsna barn som väntade. Detta var den längsta dagen de varit där och det märks att de inte riktigt orkar.
Lillprinsen hade inte ätit särskilt bra och inte ens sovit en timma. Han blev så ledsen när han såg mig komma för att hämta honom. Mammahjärtat gick sönder litegrann när jag plockade upp honom och även lilla prinsessan kom springande och grät.
De hade fotografering på förskolan idag. Personalen berättade att lillprinsen inte var med på några bilder alls. Han hade varit helt otröstlig och stört de andra barnen så mycket att fotografen bad dem plocka bort honom. Så han är inte med på gruppfotot och det finns varken syskonbilder eller porträttbilder på honom. Jag blev så ledsen för detta. Lilla prinsessan kommer att vara med, men inte han. Så varje gång jag tittar på gruppfotot kommer jag att tänka på att han sitter i ett annat rum och är ledsen. Inte kul!
När vi kom hem i eftermiddags var det en mammig liten prins jag hade. Han ville bara sitta i knät och bli kramad och så fort jag försökte sätta ner honom så grät han. Usch! Hur ska jag kunna gå och lämna honom och lilla prinsessan i morgon bitti!
Jag vill bara poängtera att detta inte har något med förskolan att göra utan med mitt samvete. Jag undrar om lillprinsen verkligen är mogen för detta och hur viktigt mitt jobb egentligen är…
Annas fotnoter 