Så är vardagen igång igen och med den kommer pusslandet. Det har inte gått helt smärtfritt, men det rullar på vare sig man vill eller inte.
Första lämningen på förskolan var jobbig. Det var bara nya barn där ( en som grät massor efter sin mamma) och ny fröken och jag märkte direkt att båda de små var väldigt reserverade och när vi tagit av ytterkläderna så började lillprinsens underläpp darra. Han ville att jag skulle ta av mig och följa med in och blev ledsen när jag gick. Tydligen hade han varit ledsen och frågat efter mig under dagen också.
Dag två gick det lite bättre, men han ville fortfarande att jag skulle stanna och blev lite ledsen när jag skulle gå.
På kvällarna är barnen (framför allt lilla prinsessan som inte sover middag) trötta och gnälliga och exploderar för minsta lilla. Mammahjärtat gråter. Jag vill inte ha mina barn på förskolan så långa dagar och stressa som en idiot för att passa bussar efter lämning. Men känner att man inte räcker till, varken som mamma eller på jobbet. Inte kul!
Jobbet ja – första dagen gick som i en dimma och det var segt. Dag två jobbade jag på som om jag inte varit hemma en dag… det sitter i ryggmärgen kan man säga!
Jag och maken måste sätta oss ner och fundera på hur vi ska lösa detta. Han byter jobb på måndag och man marscherar kanske inte in första dagen och säger att man vill gå ner i arbetstid… vi får se vad vi ska hitta på.
Hur har ni gjort? Har ni några tips?
Annas fotnoter 
Ni har inte några i närheten som kan hjälpa till eller gå ihop några vänner/föräldrar och turas om att hämta tidigare? Är så svårt det där med pusslandet, men första tiden brukar ju vara värst sen har både barnen och man själv vant sig vid de längre dagarna…
Här har vi också gnälliga/trötta och lätt explosiva barn på eftermiddagen, speciellt Alice som sover 40 min på dagen och väldigt bristfälligt på natten 😦 Fasar för hur det blir nästa vecka när min skola drar igång och de går upp i tid…